Det är som att allt har runnit av mig, över en natt. All hets, all desperation är som bortblåst. Missförstå mig inte, jag längtar otroligt mycket efter mitt lilla hjärtebarn. Men jag känner inte som jag känt tidigare. Jag har kunnat gråta i timmar utan egentlig anledning, för att jag känt sån uppgivenhet över att förlossningen ännu inte startat. Men inatt hände något, när jag tänker efter så har det väl vart en övergång nu i helgen kanske. Jag känner bara att det är så lugnt, det är som att både kroppen och huvudet är förstått att det är inte en tävlan mot något eller någon, det gäller inte att föda så nära bf som möjligt eller att få ut bebis så tidigt som det går. Det handlar om att sätta ett liv till världen, det handlar om att föda barn, mitt och Petters barn, vår lilla dotter. Och det är som att jag, trots mina ca 72 tunga kilon är mycket lättare nu. Jag kan slappna av och jag kan vila kroppen. Det är idag 18 dagar till den 5e oktober alltså då jag kommer att vara i vecka 42+0. Den dagen jag (om hon inte kommit före) kommer att åka till förlossningen för att sättas igång. Det är 18 fjuttiga dagar, och det är max 18 dagar. Allt innan det är bara en bonus, dom är 18 dagarna kommer vara en fis i rymden om några veckor när jag och Petter sitter med vår älskade lilla dotter i soffan här hemma.