22september söndag (bf+1)
Vaknade som vanligt ganska tidigt, åt frukost med Petter och hade mysmorgon. Vi hade planerat städdag men Petter skulle träna först. Klockan var så lite när vi ätit frukost så vi kände att en liten morgonpw kunde inte skada någon. Jag kände mig pigg och go i kroppen så det var väl bra med lite motion tänkte jag. Vi var ute i 40 minuter, gick en skogsrunda. Över stenar och runt träd... När vi kom tillbaka så var det som att foglossningen verkligen ville döda mig, jag gick till sängen och vilade. Petter fick bära mig till toan när jag ville kissa. Till slut lyckades jag somna, nu var väl klockan runt halv elva-elva. 12.05 vaknade jag av att det gjorde ont på ett helt nytt sätt. "Är det så här förvärkar känns?" Det gick över efter dryga minuten så jag gick upp för att äta smörgås och sånt. Efter 30 minuter kom det igen. Det fortsatte i den stilen fram till 16-17, nu började det verkligen kännas som värkar. "Eller är det förvärkar detta? Hur vet man sånt?" 18.30 ringde jag förlossningen för att rådfråga. "Det gör ont och jag antar att det är värkar eller förvärkar. Det kommer med 5-10 minuters mellanrum." Bm svarade att jag kunde komma in på en kontroll, men eftersom det inte pågått så väldigt länge och jag inte känt något innan idag så hade det nog inte hänt så mycket där nere. Sen la hon till "men det låter ju som att det kan braka loss det där" jag och Petter bestämde oss för att ta en liten promenad runt kvarteret för att se vad som hände. I en helt ok takt gick vi en sväng till Ica och lämnade film och runt kvarteret. "Fan!! Nu har ju värkarna slutat.. Åh det var inget." Värkarna hade slutat helt, ingen värk när vi var ute och när vi kom in till soffan så.. ingenting. Sen, plötsligt, kom dom tillbaka. Och nu började det göra riktigt ont, inte varje gång men var annan/var tredje andades jag mig igenom. Men så fort värken var borta var ju allt som vanligt igen.. Skulle det här verkligen vara på riktigt? Runt tio bestämde vi att vi går och lägger oss, jag tog alvedon och vetekudden så gick vi och la oss. Men nu, nu gjorde det ont på riktigt. Jag skulle aldrig kunna sova. "Det här måste fasen vara på riktigt?" Smsade med två vänner, båda skrev samtidigt "åk in nu, så får du iaf kolla hur det står till".
- Petter vi åker in nu!
Och han gick från att vara trött som fan och helt inställd på att sova till en liten duraselkanin. Vi kollade igenom väskorna, packade det sista och ringde mamma och förlossningen. Halv tolv plockade mamma upp oss. I bilen pratade jag ju på som vanligt, pigg och glad, men när värkarna kom då skrek jag. Mamma klockade, tre minuter emellan nu. 00.15 kom vi in, barnmorskan konstaterade - öppen 3. "Det blir bebis snart!"
Jaaa!!!!
Vi blev inlagda på rum 3 och barnmorskan introducerade mig till min nya vän lustgasen. (Barnmorskan som för övrigt var den mest fantastiska människa jag träffat.) vid första gynkollen masserade hon även lite där inne och sa att detta borde kunna snabba på lite. Vi erbjöd också mamma att vara med på förlossningen, jag visste och kunde förstå att hon ville trots att det alternativet inte alls fanns i hennes värld. "Det här är en sak mellan er två" sa hon hela tiden. Men till slut så stannade hon ändå. "Jag sitter här borta bakom i hörnet jag." Söta mamma!
När vi väl kom in på rummet och jag fått på mig snygga kläderna och allt så började värkarna bli redigt jävliga. Skrek mig genom värkarna medan Petter satt bredvid och försökte få mig att fatta att om jag bara skrek i lustgasen gav den ingen effekt. Kvart i två gjordes nästa gynkoll och jävlar i mig va less vi alla blev när hon sa att jag var öppen 4-5cm. Så ont för så lite? Hon tog vattnet och föreslog epiduralen. "Ja tack, mer än gärna!!" Den tid som nu följde, den har jag noll tidsuppfattning på, och otroligt lite koll på. Nu efter hon hade hål på hinnorna så vattnet gick så blev värkarna något helt oförklarligt. Narkosläkaren kom tydligen relativt fort, men(!!!!!!) nu kom det jävliga. Han kunde inte komma in i ryggen rätt. I början låg jag ner, medan han stack, gång på gång. Mamma och Petter berättade efteråt att han stack, sprutade in koksaltet och sen skakade på huvudet.. Mummel mummel.. Vad sa han?! Vad händer? Till slut bad barnmorskan mig att sitta upp. Fötterna på en stol och rumpan på sängen. Hängandes, skrikandes, gråtandes över Petters axlar med barnmorskans händer på knäna. "Du måste sitta HELT stilla." Och ni kan ju tänka er, värkar i det skedet och att sitta stilla rimmar inte toppenbra, i sittande position dessutom. Jag vet inte vad som var värst men det var nog en kombination av värkar, sitta still, massa stick i ryggen och att jag faktiskt inte fattade varför det tog så lång tid. 40 minuter efter narkosläkaren påbörjat sitt jobb var det äntligen klart. Han önskade oss tydligen lycka till.. Jag undrar hur han såg ut..?
Ytterligare 20 minuter gick med dom där jävla värkarna från helvetet innan epiduralen började värka. Men asså mina vänner, halleluleja för den!! Den fick mig på ett sånt jävla bra humör. Värkarna var borta, nu kom bara ett tryck när det kom "värkar". Ny kontroll, både mamma och Petter gissade på 8cm. Barnmorskan sa "åh det är så roligt när det blir som jag tänkt mig." Och med ett stort leende efter att ha hört gissningarna - "fullt öppen." Men hon hade fortfarande ett par cm kvar ner till krystläge. Nu var klockan 05.00 och hon kopplade loss det som gick så jag kunde gå på toa. Hon ville att jag skulle kissa så jag var tömd tills att jag skulle krysta och så kunde det vara skönt att göra nr två sa hon. Bajsa gick fint, men kissa gick inte. Så hon fick tömma min blåsa. Efter detta gjorde hon en ny gynkoll, och bebis hade fortfarande en bit kvar att komma ner. Men hon sa att hon ville kolla hur det såg ut under en värk, värken kom och hon bad mig "tjuvkrysta" och då blev det visst bråttom.
Oj jag måste ringa på Viveka.
Undersköterskan kom in - "det är dags, hon kommer nu!" Två krystningar första värken. Och nu kunde barnmorskan kika in och se huvudet. "Jag ser en liten blondin där inne, det är ovanligt! Va roligt." Ny värk, två eller tre krystningar. Jag kände hur huvudet närmade sig. Kom igen nu Annelie!
"Nu kommer det kännas som att bebisen kommer ut genom fel hål, men det gör den inte. Håll inte igen, tryck bara på!" Ny värk. Det kommer brännas och svida berättade barnmorskan. Följt av "Du ler genom krystvärkarna du, det är ju minst sagt ovanligt." Vila, ny värk, vila och nu jävlar ska hon ut!! I fullkomlig tystnad från min sida hade nästan 10 minuters krystvärkar gått men nu krystade jag för kung och fosterland, det hördes också. Jag kände värme, vätska, sprattel - lättnad. Bebisskrik!! Frisk, kry, pigg, munter. Bebis är här, Lykke är här. Gråt och känslostorm.
På bröstet låg en underbar fantastisk och bedårande liten flicka. Vår dotter.
Jag gjorde det!! Jag klarade det. Fyfan va grym jag är!
05.30 tjuvkrystade jag för att kolla läget, 05.40 var Lykke ute i världen.
Måndag 23 september 2013 05.40 fick mitt och Petters liv en gåva som är helt ovärderlig!
Vår alldeles egna lilla Lykke.
Barnmorskan - "Va roligt att vi fick vara med när hon kom ut, det trodde vi inte."
Undersköterskan -
"Nej jag trodde du skojade när du ringde på mig och det var dags." 
