Eller hur var det nu? 

Jag är en tjej som gärna vill se det positiva och glada i saker. Men jag vet att många stör sig på folk som bara exponerar det bra i livet. Å ena sidan håller jag självklart med, man måste vara ärlig. Allt är ju inte toppen jämt, när jag ligger på sängen och gråter över att jag har 50 kronor på kontot och en alldeles för dyr lägenhet så är ju få saker så där ljuvliga som dom är på alla bilder och alla texter. 

MEN när det kommer till min lilla Lykke-Lii så finns det inget jag kan klaga på, jag blir inte less eller irriterad om hon skriker på kvällen när vi ska sova, för att hon har ont i magen. Jag blir såklart ledsen för att jag inte kan göra något, men jag känner aldrig att jag vill slängde ut na genom fönstret. Det här beror ju inte på att jag är så jävla mycket bättre än alla andra, utan snarare att jag har haft tur med detta barn som sällan skriker särskilt mycket eller är "jobbig". Jag hade mycket troligt haft mina egna inre raseriutbrott om hon skrek 6 timmar i sträck och jag ibte hade sovit något på natten. Men jag ar ju klarat mig. 

Man kan ju inte klaga på något som inte finns?

Jag vill inte vara hon som lever i en rosa bubbla och bara exponerar det fina i livet, men just nu är det mesta väldigt bra och härligt och då vill jag dela med mig av det fina och glada.