Läste en tråd på typ familjeliv eller dylikt om en gravid tjej som var ungefär lika nere som jag, eller var lika uppgiven som jag... Där fick jag tipset att skriva av mig varje morgon när jag vaknade och sen om det var något speciellt som hände under dagen så skulle jag skriva. Så har nu börjat med det. Det kommer vara läskigt att i efterhand läsa hur patetisk man vart.

 

Idag vaknade jag en minut innan petters klocka ringde, alltså 05.29. Upp och kissa och sen var tanken att jag skulle somna om men det gjorde jag såklart inte, för jag hann bli hungrig. Plus att jag hann gå igenom instagram och facebook och såg alla bebisar som kommit till världen idag. Av mammor som vart beräknade EFTER mig. Så då var det ju kört, hjärnan gick på högvarv. Jag gick upp, åt frukost och drack lite hallonbladste. Petter gick till jobbet tio över sex och jag satt uppe till tio över sju, sen tänkte jag vila lite och hör och häpna, jag somnade. Så underbart! Sov till halv elva. Länge sen jag sov så länge! Men efter det mådde jag så jävla dåligt. Grät väl en timme eller nå sånt. Över att bebisen inte kommer ut. Panikgrät och bestämde att jag skulle åka in och gå i stan. Men sen ångrade jag mig för jag kan ju ändå inte ha några kläder... så då blev jag förbannad över det istället.

 

Nu några timmar senare känns det lite bättre. Petter kommer hem om en timme och jag kommer helt klart börja gråta då igen.. 

 

Hur gör man för att stå ut, för att inte bli galen av sina egna tankar, för att inte bli helt besatt av att bebis ska komma ut?