Idag efter brandövningen genom jobbet gick jag hem och la mig i soffan, helt dödsslut trots ingen ansträngning alls! Något jag dock hade reagerat på under förmiddagen var att trots att jag bara satt och lyssnade på en kille som pratade hade jag sd hela tiden. När jag kom hem och la mig i soffan tänkte jag kolla hur ofta dom kom, mest bara för att det kunde vara bra att veta. Och då kom dom 6 gånger i timmen, var tionde minut alltså. Läste att fler än fyra i timmen, oavsett om som gjorde ont eller ej så skulle man ringa. Så jag ringde till förlossningen, och dom tyckte jag skulle komma in för att träffa läkare. Kändes lite fånigt då jag helt säkert visste att det inte var något. Men jag och mamma åkte ändå in för undersökning. Och det var ändå skönt, och tur. Undersökningen visade skönt nog att allt var bra, livmodertappen var opåverkad men förkortad till 2cm och bebis mådde fint. Dom låg hon neråt med huvudet redo att fixeras, men det var bra sa läkaren. Hon tyckte däremot att jobba med dessa sd var helt år skogen, så hon sjukskrev mig på direkten för sammandragningarna och sa att jag skulle inte anstränga mig fysiskt mer än det som var nödvändigt. Hon sa att dom här sd kommer troligtvis sitta i fram till slutet och det var en god idé att komma in lite senare igen för att kolla så allt va fint i och med att dom kom så tätt och kändes så pass mycket.

Det känns tungt att efter några dagar i nya jobbet säga ifrån mig allt för att jag nu blitt sjukskriven på heltid.. Men det är ju för min och bebis skull, och allt för lilla bebis såklart!! Vi vill ju inte att lillan tittar ut för tidigt!

dock så får jag mer kämpiga sammandragningar nu på kvällen till och från.. barnmorskan jag pratade med nu ikväll sa att jag skulle känna efter som det inte blev bättre imorgon så skulle jag ringa igen. hon tyckte det var märkligt att läkaren sagt opåverkade livmodertapp men 2cm.. 

bebis, du får allt ta och stanna där du är!!